Ett Hål

Ett Hål
Julen närmade sig, det var bara 3 veckor kvar. Staden var vackert smyckad i lampor av olika kulörer, som lös och blinkade. Skyltningen var varmt välkomnande för alla glada men stressade julklappskunder, som mer än gärna spenderade sina väl förvärvda pengar på en massa nyttiga och onyttiga saker. Överallt hördes det julsånger den ena högre än den andra.
Mannen tittade ner på sina torra smutsiga händer. Vad hade det blivit av honom? Han såg bra mycket äldre ut än 45. Ansiktet var väderbitet och rynkigt. Man kunde nästan inte se om han var köldskadad, solbränd, eller bara jätte smutsig. Jackan han hade på sig var en gammal mörkblå täckjacka som han hade sett sina bästa dar, och som definitivt hade slutat att värma honom på det sätt den brukade. De blå jeansen var mer mörkblå näst intill svarta nu mer, och hade blivit förstora. Han hade fått knyta ett snöre som bälte för att hålla de uppe. Skorna han bar var nötta och slitna och hade för länge sedan förlorat sin eleganta glans. Han längtade efter att få rena hela kläder på kroppen och en varm dusch.
Mannens blick fångade en skylt där det stod skrivet;
”Varsågod vi bjuder på gratis glögg och pepparkaka” Han gick fram till vagnen med den väldoftande varma glöggen och pepparkakor. Damen som serverade var i hans egen ålder och bar en lång fusk päls kappa och en tomteluva på huvudet. Hennes läppar och långa välmanikyrerade naglar var målade i samma röda färg som luvan hon bar. Han noterade att hon tog sig en rejäl titt på honom uppifrån och ner. Med en viss avsmak snörpte ihop läpparna tunt och påpekade syrligt ”egentligen var det bara för NKs kunder” när hon motvilligt räckte honom den lilla muggen med glögg i och ett pepparkakshjärta. Hur kunde hon veta vilka som var NKs kunder eller inte? Menade hon att han skulle vara tacksam för att hon gjorde sitt jobb? Dessutom fanns det inte något som sa att att det enbart var för NKs kunder. Men han var för trött att kommentera det. Hon hade inte en aning om vem han var och var han kom ifrån eller vart han skulle. Förmodligen skulle deras vägar inte korsas mer heller. Så det var onödigt att ödsla den lilla energi han hade kvar på att diskutera med henne. Han gav henne ett leende som tack och ställde sig lite vid sidan av. Glöggen värmde både kropp och själ när den långsamt slank ner i hans torra strupe.

Tänk vad fort och lätt man kommer ifrån det liv som är så självklart för många tänkte han där han stod. På många sätt var han glad att han under lång tid hade sluppit detta stressiga materialistiska liv. Men samtidigt velat unna sig det emellanåt. Han önskade att han hade kunnat ge sina barn något i jul. Det kändes väldigt tungt att inte kunna göra det. Men optimisten i honom sa att det ordnar sig säkert. Han levde ju och han stod ju här och nu. Vem vet kanske han skulle kunna ge de något fint nästa år eller året efter. Undra om de var hemma nu förresten? Det var så länge sedan han hade sett och pratat med de. Han saknade de så mycket. Skulle de minnas och känna igen honom om han kom nu?

Han vaknade upp ur sina tankar av att ett barn skrek på sin mor att hon var den dummaste som fanns om hon inte fick prinsessan med trollspöt i skyltfönstret. Flickan var i 3års åldern med långt mörklockigt hår som föll ner över hennes små axlar. Hon var fint klädd i en vinröd liten jacka och en vit basker lite snett på huvudet. Mamman höll flickan hårt i handen och försökte få med henne vidare framåt i folkvimlet. Men den lilla flickan skrek allt högre och vägrade att gå med. Damen som serverade glöggen gav både mamman och barnet en uppsyn som inte var vänlig. Han hörde henne bittert nämna att sådana bortskämda och gnälliga ungar borde inte få någonting till jul. Hur kunde den damen vara så oförstående och osympatisk, speciellt under jul? Han började tränga sig fram i vimlet, ville vidare innan kylan började tränga in i hans nötta skor igen. Det var svårt för honom att ta sig igenom folkmassan som flockats kring den lilla skrikande flickan och hennes nu alltmer stressade mor och glöggdamen. Han kände att någon höll fast hans byxben och tittade ner och fick se den lilla rödgråtna flickan krampaktigt hålla fast hans byxbenet. Samtidigt som mamman drog henne i den andra handen.
-Hjälp mig farbrorn, sa hon, hjälp mig!
Han böjde sig ner och tittade på henne och sa:
Och vad vill denna lilla damen ha hjälp med då?
Mamma är dum jag får inte prinsessan med trollspöt i fönstret, sa hon hulkande.
Det kan jag förstå. Vill du veta varför? frågade han vänligt.
Flickan nickade och tittade på honom med tårfyllda ögon och kinder.
-Jo för din mamma har redan den finaste prinsessan som finns hemma. Jag tror inte att hon skulle vilja ha en till, sa han och tittade upp och blinkade vänligt åt den nu matta mamman.
Hon log vänligt och släppte taget om flickans arm.
-Men varför kan hon inte ha två då? sa flickan snyftande.
Hon hade lugnat ner sig nu och satt hickande kvar på marken.
-Jo förstår du, sa mannen lugnt, det skulle bli väldigt dyrt att ha två prinsessor hemma, då skulle hon ju bara kunna ge sin älsklingsprinsessa hälften av allt hon skulle vilja ge henne. Det måste ju vara lika och rättvist. Eller hur?
Flickan nickade och tittade upp storögt på sin mor.
-Är det sant, frågade hon.
-Ja min älskade prinsessa precis så är det, sa hon med ett varmt kärleksfullt leende till sin dotter.
Han tog den lilla flickans kalla hand och stoppade den i sin jackficka.
-Dessutom skulle det bli såhär, sa han, känner du att den är heeelt tom?
Flickan skakade på huvudet.
-Men, du känner väl att den är tom? frågade han förvånat igen.
Flickan skakade på huvudet igen, nu mera intensivt och med ett litet leende.
-Inte, och vad kan en sådan prinsessa som du hitta i min tomma ficka då? frågade jag leende.
Människorna omkring dem hade tappat intresset och börjat att skingras.
Flickan tittade upp med sina vackert bruna ögon och log ett lurigt leende mot honom när hon sa lite lillgammalt:
-Jag hittade ett stort hål där inne. Man vet aldrig vad som kan ha trillat ner i ett så stort hål, den kanske inte alls är tom.
Så började hon fnissa lite. Ställde sig upp och började gräva sig ner i fickans hål och in i jackans foder med sin lilla hand.
-Titta, den var ju inte tom sa flickan när hon drog upp sin lilla hand.
Hon räckte honom en ihop skrynklad pappersboll.
-Tack så jätte mycket, sa han leende. Jag kan lova dig att den var helt tom innan jag träffade dig lilla prinsessa. Ser du vilka magiska krafter du har trots att du inte har något trollspö, Eller hur?
Flickan nickade glatt och tittade storögt på sin mamma.
-Kom, kom skynda dig mamma, jag måste hem nu och trolla mera, sa flickan ivrigt och började dra i sin mammas hand.Mamman vände sig om tittade på honom och mimade leende ett tack när de försvann i folkvimmlet. Han vinkade åt henne och blev stående kvar med den lilla pappersbollen i handen.

Mannen började gå framåt på trottoaren, med ett leende kvar på sina läppar samtidigt som han vecklade upp pappersbollen. För att se vad det var för något skräp den lilla hade funnit i fodret. Så förvånad han blev när han upptäckte att det var den gamla vinstlotten han skulle löst ut men inte funnit, som han trott ramlat ur fickan. Kanske skulle det fortfarande gå att lösa ut vinsten efter så lång tid. Det var värt ett försök tänkte han och gick in i närmsta pressbyrå. Mannen förklarade för den unga expediten hur det låg till. Hon tog lotten och tittade i dator vid kassan. Sedan ursäktade hon sig och bad en annan ta över kassan. Hon var tvungen att ringa till lottutgivaren eftersom lotten var gammal. Efter ett kort tag kom hon tillbaka med rosiga kinder och sa att hon tyvärr inte kunde lösa ut ett så stort belopp som 37miljoner i butiken, men att beloppet fanns kvar och att han skulle lämna sina uppgifter och kontonummer på baksidan av lotten och sända in den till lottutgivaren.

Hur kunde han missat att det var en så stor vinst. Minnet började sakta komma tillbaka. Han hade haft bråttom till flygbussen den dagen och druckit sitt morgonkaffe stående vid diskbänken med dagstidningen upp slagen framför sig. Han hade som hastigast kollat lotten och konstaterat att det var vinst på 370 kr. Därefter hade han stoppat den i jackfickan och med tanke att lösa ut den när han kom fram till flygplatsen.
-Är allt bra? Frågade den vänliga expediten lite ängsligt och räckte fram en kopp med kaffe och en kanelbulle. Omtöcknad väcktes han upp ur sina funderingar och tittade på henne. Det fårade brunaktiga ansiktet hade blivit likblekt.
-Ja , jovisst sa han lamt och tog emot kaffet och bullen.
Hon hjälpte honom att fylla i uppgifterna innan han tackande lämnade butiken.
Fortfarande lite blek och yr efter allt som hänt klev han på bussen.

Han ringde på dörrklockan. När dörren öppnades så möttes han av det mest ljuvliga varma leende och en välkänd röst som glatt utbrast:
- Älskling, är du äntligen hemma nu!
Sedan ropade hon till barnen att pappa hade kommit hem. De kom springande ut i hallen. De alla blev stående i hallen omfamnande länge innan alla kom till sans. Barnen började fråga ivrigt efter presenter. Han berättade vänligt att han hade tyvärr fått lämna de till tomten. Så här nära jul ville inte tomten ta risken att barnen skall få två likadana gåvor. Därför tar tomten med de när han kommer på julaftonen. Barnen nöjde sig glatt med det svaret.

På kvällen när barnen hade somnat satt mannen och hans fru i soffan i vardagsrummet. Hon bedyrade att detta var den absolut bästa julklapp hon någonsin kunnat få, att få hem sin make levande. Det var då han beslöt sig för att vänta någon dag med att berätta om sitt äventyr med den lilla prinsessan han mött, som fann lotten i hans jacka och hur mycket de hade vunnit. Bara för att få glädja sin älskade fru ännu en gång. Nu ville hon höra allt som hänt under hans resa till Colombia och hur han hade lyckats ta sig ifrån gerillan levande och ta sig ut ur landet.