Ett Hål

Ett Hål
Julen närmade sig, det var bara 3 veckor kvar. Staden var vackert smyckad i lampor av olika kulörer, som lös och blinkade. Skyltningen var varmt välkomnande för alla glada men stressade julklappskunder, som mer än gärna spenderade sina väl förvärvda pengar på en massa nyttiga och onyttiga saker. Överallt hördes det julsånger den ena högre än den andra.
Mannen tittade ner på sina torra smutsiga händer. Vad hade det blivit av honom? Han såg bra mycket äldre ut än 45. Ansiktet var väderbitet och rynkigt. Man kunde nästan inte se om han var köldskadad, solbränd, eller bara jätte smutsig. Jackan han hade på sig var en gammal mörkblå täckjacka som han hade sett sina bästa dar, och som definitivt hade slutat att värma honom på det sätt den brukade. De blå jeansen var mer mörkblå näst intill svarta nu mer, och hade blivit förstora. Han hade fått knyta ett snöre som bälte för att hålla de uppe. Skorna han bar var nötta och slitna och hade för länge sedan förlorat sin eleganta glans. Han längtade efter att få rena hela kläder på kroppen och en varm dusch.
Mannens blick fångade en skylt där det stod skrivet;
”Varsågod vi bjuder på gratis glögg och pepparkaka” Han gick fram till vagnen med den väldoftande varma glöggen och pepparkakor. Damen som serverade var i hans egen ålder och bar en lång fusk päls kappa och en tomteluva på huvudet. Hennes läppar och långa välmanikyrerade naglar var målade i samma röda färg som luvan hon bar. Han noterade att hon tog sig en rejäl titt på honom uppifrån och ner. Med en viss avsmak snörpte ihop läpparna tunt och påpekade syrligt ”egentligen var det bara för NKs kunder” när hon motvilligt räckte honom den lilla muggen med glögg i och ett pepparkakshjärta. Hur kunde hon veta vilka som var NKs kunder eller inte? Menade hon att han skulle vara tacksam för att hon gjorde sitt jobb? Dessutom fanns det inte något som sa att att det enbart var för NKs kunder. Men han var för trött att kommentera det. Hon hade inte en aning om vem han var och var han kom ifrån eller vart han skulle. Förmodligen skulle deras vägar inte korsas mer heller. Så det var onödigt att ödsla den lilla energi han hade kvar på att diskutera med henne. Han gav henne ett leende som tack och ställde sig lite vid sidan av. Glöggen värmde både kropp och själ när den långsamt slank ner i hans torra strupe.

Tänk vad fort och lätt man kommer ifrån det liv som är så självklart för många tänkte han där han stod. På många sätt var han glad att han under lång tid hade sluppit detta stressiga materialistiska liv. Men samtidigt velat unna sig det emellanåt. Han önskade att han hade kunnat ge sina barn något i jul. Det kändes väldigt tungt att inte kunna göra det. Men optimisten i honom sa att det ordnar sig säkert. Han levde ju och han stod ju här och nu. Vem vet kanske han skulle kunna ge de något fint nästa år eller året efter. Undra om de var hemma nu förresten? Det var så länge sedan han hade sett och pratat med de. Han saknade de så mycket. Skulle de minnas och känna igen honom om han kom nu?

Han vaknade upp ur sina tankar av att ett barn skrek på sin mor att hon var den dummaste som fanns om hon inte fick prinsessan med trollspöt i skyltfönstret. Flickan var i 3års åldern med långt mörklockigt hår som föll ner över hennes små axlar. Hon var fint klädd i en vinröd liten jacka och en vit basker lite snett på huvudet. Mamman höll flickan hårt i handen och försökte få med henne vidare framåt i folkvimlet. Men den lilla flickan skrek allt högre och vägrade att gå med. Damen som serverade glöggen gav både mamman och barnet en uppsyn som inte var vänlig. Han hörde henne bittert nämna att sådana bortskämda och gnälliga ungar borde inte få någonting till jul. Hur kunde den damen vara så oförstående och osympatisk, speciellt under jul? Han började tränga sig fram i vimlet, ville vidare innan kylan började tränga in i hans nötta skor igen. Det var svårt för honom att ta sig igenom folkmassan som flockats kring den lilla skrikande flickan och hennes nu alltmer stressade mor och glöggdamen. Han kände att någon höll fast hans byxben och tittade ner och fick se den lilla rödgråtna flickan krampaktigt hålla fast hans byxbenet. Samtidigt som mamman drog henne i den andra handen.
-Hjälp mig farbrorn, sa hon, hjälp mig!
Han böjde sig ner och tittade på henne och sa:
Och vad vill denna lilla damen ha hjälp med då?
Mamma är dum jag får inte prinsessan med trollspöt i fönstret, sa hon hulkande.
Det kan jag förstå. Vill du veta varför? frågade han vänligt.
Flickan nickade och tittade på honom med tårfyllda ögon och kinder.
-Jo för din mamma har redan den finaste prinsessan som finns hemma. Jag tror inte att hon skulle vilja ha en till, sa han och tittade upp och blinkade vänligt åt den nu matta mamman.
Hon log vänligt och släppte taget om flickans arm.
-Men varför kan hon inte ha två då? sa flickan snyftande.
Hon hade lugnat ner sig nu och satt hickande kvar på marken.
-Jo förstår du, sa mannen lugnt, det skulle bli väldigt dyrt att ha två prinsessor hemma, då skulle hon ju bara kunna ge sin älsklingsprinsessa hälften av allt hon skulle vilja ge henne. Det måste ju vara lika och rättvist. Eller hur?
Flickan nickade och tittade upp storögt på sin mor.
-Är det sant, frågade hon.
-Ja min älskade prinsessa precis så är det, sa hon med ett varmt kärleksfullt leende till sin dotter.
Han tog den lilla flickans kalla hand och stoppade den i sin jackficka.
-Dessutom skulle det bli såhär, sa han, känner du att den är heeelt tom?
Flickan skakade på huvudet.
-Men, du känner väl att den är tom? frågade han förvånat igen.
Flickan skakade på huvudet igen, nu mera intensivt och med ett litet leende.
-Inte, och vad kan en sådan prinsessa som du hitta i min tomma ficka då? frågade jag leende.
Människorna omkring dem hade tappat intresset och börjat att skingras.
Flickan tittade upp med sina vackert bruna ögon och log ett lurigt leende mot honom när hon sa lite lillgammalt:
-Jag hittade ett stort hål där inne. Man vet aldrig vad som kan ha trillat ner i ett så stort hål, den kanske inte alls är tom.
Så började hon fnissa lite. Ställde sig upp och började gräva sig ner i fickans hål och in i jackans foder med sin lilla hand.
-Titta, den var ju inte tom sa flickan när hon drog upp sin lilla hand.
Hon räckte honom en ihop skrynklad pappersboll.
-Tack så jätte mycket, sa han leende. Jag kan lova dig att den var helt tom innan jag träffade dig lilla prinsessa. Ser du vilka magiska krafter du har trots att du inte har något trollspö, Eller hur?
Flickan nickade glatt och tittade storögt på sin mamma.
-Kom, kom skynda dig mamma, jag måste hem nu och trolla mera, sa flickan ivrigt och började dra i sin mammas hand.Mamman vände sig om tittade på honom och mimade leende ett tack när de försvann i folkvimmlet. Han vinkade åt henne och blev stående kvar med den lilla pappersbollen i handen.

Mannen började gå framåt på trottoaren, med ett leende kvar på sina läppar samtidigt som han vecklade upp pappersbollen. För att se vad det var för något skräp den lilla hade funnit i fodret. Så förvånad han blev när han upptäckte att det var den gamla vinstlotten han skulle löst ut men inte funnit, som han trott ramlat ur fickan. Kanske skulle det fortfarande gå att lösa ut vinsten efter så lång tid. Det var värt ett försök tänkte han och gick in i närmsta pressbyrå. Mannen förklarade för den unga expediten hur det låg till. Hon tog lotten och tittade i dator vid kassan. Sedan ursäktade hon sig och bad en annan ta över kassan. Hon var tvungen att ringa till lottutgivaren eftersom lotten var gammal. Efter ett kort tag kom hon tillbaka med rosiga kinder och sa att hon tyvärr inte kunde lösa ut ett så stort belopp som 37miljoner i butiken, men att beloppet fanns kvar och att han skulle lämna sina uppgifter och kontonummer på baksidan av lotten och sända in den till lottutgivaren.

Hur kunde han missat att det var en så stor vinst. Minnet började sakta komma tillbaka. Han hade haft bråttom till flygbussen den dagen och druckit sitt morgonkaffe stående vid diskbänken med dagstidningen upp slagen framför sig. Han hade som hastigast kollat lotten och konstaterat att det var vinst på 370 kr. Därefter hade han stoppat den i jackfickan och med tanke att lösa ut den när han kom fram till flygplatsen.
-Är allt bra? Frågade den vänliga expediten lite ängsligt och räckte fram en kopp med kaffe och en kanelbulle. Omtöcknad väcktes han upp ur sina funderingar och tittade på henne. Det fårade brunaktiga ansiktet hade blivit likblekt.
-Ja , jovisst sa han lamt och tog emot kaffet och bullen.
Hon hjälpte honom att fylla i uppgifterna innan han tackande lämnade butiken.
Fortfarande lite blek och yr efter allt som hänt klev han på bussen.

Han ringde på dörrklockan. När dörren öppnades så möttes han av det mest ljuvliga varma leende och en välkänd röst som glatt utbrast:
- Älskling, är du äntligen hemma nu!
Sedan ropade hon till barnen att pappa hade kommit hem. De kom springande ut i hallen. De alla blev stående i hallen omfamnande länge innan alla kom till sans. Barnen började fråga ivrigt efter presenter. Han berättade vänligt att han hade tyvärr fått lämna de till tomten. Så här nära jul ville inte tomten ta risken att barnen skall få två likadana gåvor. Därför tar tomten med de när han kommer på julaftonen. Barnen nöjde sig glatt med det svaret.

På kvällen när barnen hade somnat satt mannen och hans fru i soffan i vardagsrummet. Hon bedyrade att detta var den absolut bästa julklapp hon någonsin kunnat få, att få hem sin make levande. Det var då han beslöt sig för att vänta någon dag med att berätta om sitt äventyr med den lilla prinsessan han mött, som fann lotten i hans jacka och hur mycket de hade vunnit. Bara för att få glädja sin älskade fru ännu en gång. Nu ville hon höra allt som hänt under hans resa till Colombia och hur han hade lyckats ta sig ifrån gerillan levande och ta sig ut ur landet.

334 En hyllning till November

Jag är en stjärna.

Jag är den bästa stjärnan som någonsin funnits. Det spelar ingen roll hur mycket andra försöker glänsa så är det jag som är stjärnan. Så det så. Tänk när Sara Leander sjöng ”vill du se en stjärna, se på mig”. Pyttsan säger jag! Tänk vad fel hon hade. Nog var hon bra, men en stjärna, nej absolut inte.Jag blev nästan lite förnärmad av det. Det är många som försökt att vara stjärnor men ingen slår mig. Ingen kan glänsa och tindra som jag. Ingen är så vacker som jag, eller så ofta avbildad som jag.

Du kanske undrar hur jag vet det. Enkel jag ser och hör allt. Precis som det sig bör för en riktig stjärna. En annan enkel förklaring är att ett kärt barn har många namn. Jag kan med bestämdhet berätta att jag har fler namn än alla de som tror sig vara stjärnor. Här skall du få några få exempel: yll, quillur, tähti, étoile, stern, baitang, csillag, etwal, stella, yildiz, zwaigzne, stjerne, bituín, star, gwiazda, estrella.
Räcker det för att bli övertygad? Inte det.
Avbilder av mig kan du finna på de flesta ställen, alltifrån på promenadstråk, nöjesparker, ljusstakar, mössor, lakan, telefoner, toppen på granen och allt annat du kan tänka dig. Dessutom finns jag med i sånger och andra texter. Är inte det att bli hyllad så säg? Så nog är jag en stjärna alltid.

Men nu skall du få veta en sak jag aldrig berättat förut. Jag brukar kalla mig själv November, dels för att jag tycker om namnet, och för att det är då alla konstgjorda stjärnorna lyser så fint i var fönster. Jag brukar titta ner på alla dessa vackra stjärnor och tänka November njut av att bli hyllad!

Övning 333 Alla Goda ting är tre

Övning 333 Alla goda ting är tre

Jag satt på ett litet mysigt fik inne i stan med min väninna. Vi hade beställt in var sin stor cappuchino och en god räksmörgås till. Det lilla runda bordet var prytt med tänt ljus. Det var länge sedan vi vi sågs, så vi hade mycket att ta igen. Efter en kort uppdatering vad som hänt i våra liv så var det som om vi inte varit ifrån varandra överhuvudtaget.
Denna dagen skilde sig dock lite från de andra gånger vi hade setts. För vi hade utfört en liten kupp och hade mycket roligt att prata om.

Både jag och min väninna hade erfarenheter av dåliga relationer bakom oss. Jag hade varit med på en dejting sida på nätet ett tag. Jag hade vid tre tillfällen bestämt träff med killar på olika ställen som aldrig dök upp eller hörde av sig. Varje gång hade jag känt mig besviken och fruktansvärt arg. Inte gör man väl på det sättet mot någon? Det fanns ju så mycket spänningar och nervositet innan man skulle på en dejt, och så dyker de inte upp. Min väninna hade varit med om precis samma sak, och vi var bägge trötta på det.
En kväll när vi satt och chattade på nätet upptäckte vi att det var samma tre killar som gjort så mot henne. Vi tog kontakt med några av de andra tjejerna som killarna hade varit i kontakt med. När vi hade berättat vår berättelse för dem, visade det sig att alla hade varit med om samma sak. Det var då vår plan satte igång.

Alla tjejer möttes hemma hos mig. Där satt vi och planerade hur vi skulle ge dessa män en läxa de sent skulle glömma. Något som de alla tre hade gemensamt var att gå på speeddejting. Så vi bestämmde att arrangera en fejkad speeddate. Vi hade satt in annons och hade ett konto dit man betalade in anmälningsavgiften som vi delade upp. Lokalen hade vi fått låna genom en av tjejernas pappa, som ägde en klubb i stan. Vi ställde upp bord och stolar så de inte skulle bli misstänksamma ifall de kom vid olika tider. Givetvis hade alla tre nappat på annonsen. Övriga intresserade skrev vi till att det tyvärr redan var fullt. Några av personalen och vänner till oss andra skulle spela arrangörer och dejtare.

Killarna hade anlänt på utsatt tid. Alla var på plats och gjorde sitt. Vi var tjugo tjejer som gömde oss i kulisserna. På en monitor kunde vi följa vad som hände i lokalen. När resultatet av vilka som matchade vilka skulle uppges hördes en röst i mikrofonen som sa; Som ni vet är alla goda ting tre så vi vill börja med att be Anders, Glenn och Peter upp på scen. Killarna hoppade upp på scenen med ett glatt leeende på läpparna. Rösten fortsatte; Här är de tjejer som matchade er. Det var då vi gjorde vår entré. Gissa om leendena försvann snabbt från deras läppar.

övning 332 att gå i ide

Att gå i ide

Festen hade gått lyckat till. Alla hade tagit för sig med stor aptit av både mat dryck och den vackra tårtan. Det hade varit mycket glada gäster där. De hade dansat och yrt runt i många timmar efter intaget av mat. Så mycket vackra kläder hade det nog aldrig setts på ett och samma ställe förut.

Han satt djupt nedsjunken i sin stora oxblodsfärgade skinnfotölj och rökte på en cigarr. I handen hade han ett glas med wisky av bästa sort. Något som han alltid hade hemma. Han satt och tittade in på lågornas dans i den öppna spisen. Det knastrade behagligt och spred en värme, som gav lugn i kroppen. Utanför dörren kunde han höra tjänstefolket som små pratade lite svagt, då de plockade undan det sista efter festen. Det spreds en glädje blandad förväntning när han tänkte på hur denna kvällen skulle avslutas. Han hade varit med om det förut, men det var länge sedan sist. Han tömde snabbt det sista i glaset och reste sig för att gå upp.

När han kom upp till övervåningen och gläntade på dörren till sitt sovrum, såg han henne fortfarande iförd sin vackra vita brudklänning, liggandes på divanen. Hon låg där så vacker och oskuldsfull och små pratade och skrattade, med de två kvinnor av tjänstefolket hon hade kommit närmast här i huset. Han kände dem väl för det var de två som hade varit hos honom längst. Vilken syn det var att se sin brud där med sin vita klänning omgiven av kvinnorna i sina axellösa vinröda klänningar. Så fort hon hade anpassat sig till hans levnadssätt och hem, trots att hon var så mycket yngre än honom, tänkte han.
Hon fick syn på honom och ropade in honom till sig. De två kvinnorna reste sig,men han bad dem stanna kvar. Han ville fånga denna vackra syn och bevara den i minnet.
Bruden sträckte lättjefullt ut armarna mot honom. Han gick fram och satte sig på knä bredvid henne och kysste henne på pannan. Alla fyra började tala om festens glada händelser. Det var en riktigt uppsluppen stämning med många fniss och skratt. Han bad en av kvinnorna gå efter fyra glas champagne. Strax där efter återvände hon med glasen fyllda med denna kärlekens dryck. Han höjde en skål för kärleken och vände sig till sin brud och sa leende.
-Nu går vi i ide!

De drack och han kysste åter igen sin brud på pannan innan hon föll i dvala. Det skulle dröja innan hon vaknade och då skulle hon inte minnas något. Då skulle hon tillhöra hans stab i huset precis som de andra kvinnorna och männen. Så här levde han sitt liv i ide. Tills våren kom och han kunde gå ut och leta nytt byte.

Utmaning 331 ett avbrott i vardagsbestyren

övning 331 Ett avbrott i vardagsbestyren.

När det är höst gäller det att röja och rensa och städa. Då är det extra mycket att göra. Alla löv måste bort och komposteras. Mossa, svamp, nötter och bär måste plockas. Det skall saftas mosas och torkas. I och för sig så var det väl inte mindre att göra de andra årstiderna, men man kunde känna att det fanns en viss sorgsen spänning i luften. Sorgsen för att sommaren med dess värme och rika grönska går i vila, glädje för den kommande vintern med snö och alla festligheter. Både stora och små måste hjälpa till så att allt skulle hinna bli klart i tid. Det kunde bli lite extra jobb med de små som mest vill leka och busa.

En tidig morgon när dagg dropparna låg som små silver pärlor på marken, och det doftade ljuvligt av gran, svamp och mossa. Morgonsolens strålar letade sig försiktigt fram mellan trädens grenarna och gav ifrån sig ett vackert skimmer. Den lilla bäcken porlade en fin sång när den försökte ta sig fram mellan de löv och grenar som hade trillat ner i den. Jag mådde riktigt bra när jag gav mig ut med min lilla svampkorg. Det var härligt att veta att jag hade en stund helt för mig själv, innan alla andra var på benen och färdiga för dagens arbete.
Jag gick min runda och plockade de svampar som som var stora nog att plockas. När jag skulle bege mig hemåt igen beslöt jag mig för att ta en annan väg än den jag brukar, för att få lite extra tid att njuta av lugnet i skogen.

Plötsligt fick jag syn på något stort och blått som blänkte som en vägg lite längre bort på stigen. Min nyfikenhet fick mig att skynda på mina steg. Jag har alltid varit väldigt nyfiken av mig. Det var en konstig tingest. Hårt var det och stort, mycket större än mig. Jag var inte långt hemifrån och vid detta laget borde alla vara vakna. Så jag ropade så högt jag kunde att alla skulle komma. Efter en liten stund kom alla springande stora som små. De tittade förvånat och nyfiket på den blanka blå väggen som reste sig högt mitt på stigen. Vi beslöt oss för att försöka flytta den, så att den åtminstone inte stod och blockerade stigen. Vi fick verkligen kämpa och knuffa på rejält. Rätt var det var ramlade den stora väggen och blev liggande, nu som en stor fyrkantig kulle istället. Det märkliga var att den hade öppnat sig likt musslorna kan göra. Vi beslöt oss för klättra upp i den. Den var väldigt mjuk inuti och färggrann.

En av de små började dra i ett band som låg över alltihop. Rätt var det var smätte bandet upp med en väldig fart och lilleman flög iväg, likt en fågel som ska fånga sitt byte, ända till bäcken. Som tur var landade han precis vid kanten av bäcken och klarade sig från att trilla i det kalla vattnet. Alla blev förskräckta men började ändå skratta hysteriskt när vi bevittnade lillemans snabba flygtur.

Tack vare lillemans nyfikenhet med bandet, så hade han gjort det möjligt för oss att utforska innehållet i den jättelika musselkullen.
De små hittade några långa smala vi saker som de genast satte på sina små huvuden,några var vita och andra svarta. Återigen fick vi oss ett skratt. Det såg för lustigt ut för det de hade satt på huvudet var betydligt längre än småttingarna var.
Vi fann också något långt och svart och stort som vi lyckades putta ut på stigen. Där rullade det ut och täckte nästan hela stigen. Vi kröp försiktigt in i det. Lite kusligt var det allt för man kunde inte se någonting där inne. Vi insåg snart att gången vi gått in i delade sig i två och beslöt oss för att dela upp oss. Efter en stund såg min grupp dagsljuset framför oss. Vi gick ut från tunneln och döm om min förvåning när jag såg att den andra gruppen kom ut samtidigt ur sin tunnel alldeles bredvid våran dessutom. Vi förstod inte någonting, vad var detta?
Efter ytterligare inspektion av musslans innehåll fann vi liknande tunnlar, fast de tunnlarna var kortare och några var tunnare och mer fladdriga än andra. Gemensamt för de alla var att de hade tre ingångar eller utgångar beroende på hur man såg på saken.. Det var nästan så man kunde se solen genom de tunnaste.
Vi fann mer märkligare saker i jättemusslan. Det var stora, tunga och fyrkantiga saker med stubbig päls i brokiga mönster och färger. Runt om kanterna var det långa tunna svansar som satt fast i små grupper. Men levde gjorde det inte. Det påminde nästan om en gräsmatta, men den doftade unket. Vi beslöt oss för att ta hem en. Det var kämpigt och tungt men vi lyckades till slut när alla hjälpte till. Dessutom bar vi hem några olika sorters tvåvägstunnlar och del av de långa påsliknande sakerna som småttingarna satt på huvudet tidigare.

Vi blev trötta av allt bärande och knuffande och tog en välförtjänt paus.
När vi skulle gå till baka till jättemusslan för att utforska den lite till började marken plötsligt att vibrera. Skakningarna blev allt starkara och kom i jämna intervaller. Vi blev förskräckligt rädda och vände och sprang hem. Ingen av oss vågade titta ut. Vi satt där inne på den färggranna gräsmattan vi nyss släpat dit och bara skakade. Vi kunde känna att golvet vaggade taktfast. Lika plötsligt som det hade startat slutade det. För att övergå till åskliknande muller som kom i vågor. Där efter blev det tyst men snart började marken vibrera och darra igen, fast denna gången avtog dem mer och mer. Tillslut var det över lika plötsligt som det startat. En av de stora vågade kika ut lite försiktigt. Vi andra följde snart efter, när han hade försäkrat oss om att det inte fanns något farligt där ute.

Vi sprang till stigen där vi hade funnit vår underliga jättemussla. Men den var försvunnen. Som bortblåst med vinden. Det enda som fanns kvar av den var en av de långa svarta påsarna, som låg som ett tak över ett blåbärsris lite längre bort. Ingen av oss förstod vad som hade hänt eller vart den stora musslan hade tagit vägen. Vi hade iallafall fått en del märkliga skatter och ett underligt avbrott i vardagsbestyren. Det händer inte ofta i trollens liv.

övning 326 ritual (fortsättning på övning 323 klibbigt)

Huank fått sin första taturering och av en Aborigineblomma. Hans farfar hade gjort den på honom. Så hade det alltid varit och kommer alltid att vara bland hans folk. Det hade gjort fruktansvärt ont, men när en man som får sin första tatuering tilläts inga tårar. Huank hade klarat det galant, fast tårarna hade pressat bakom hans ögonlock. Han hade känt sig stolt och glad efteråt när alla i byn hade visslat på sitt speciella sätt.

Huank och hans pappa hade börjat att göra sig redo för sitt djungeläventyr. De skulle ta med sig hunden med ett öra. För han ansågs vara den bästa av hundarna efter att ha klarat en vildsvinsjakt galant en gång då de skulle ha fest. Hunden hade hjälpt männen att fånga in ett vildsvin trots att han själv blev av med sitt öra var han männen trogen.
När Huank satt och väntade på att de skulle bli klara för att ge sig av, satt han i förmiddagssolen och värmde sin kropp och tänkte på vad som mer skulle ske denna dagen.

Till traditionen hörde inte bara att att de skulle hämta godsaker utan att Huank också skulle få lära sig viktiga stigar och spår i naturen. Det var synnerligen viktigt då männen brukar stiga upp mitt i natten för att hämta dagens skörd av gummi från träden. Då brukade det vara kolsvart ute hade hans pappa talat om. Dessutom var det viktigt att veta var man kunde finna medicinväxter eller mat. Huank var ju den som var utvald att bli byns hövding efter farfar Avan. Så han hade mycket att lära. Det var något han såg fram emot det med glädje, för nu ansågs han ju vara man och då var det viktigt att man kunde sådant.

Festligheterna skulle hålla på ända tills kvällen. Efter god mat och godsaker brukade de spela och dansa. Flickorna och kvinnorna brukade vara så vackert utsmyckade med pärlor och färg av alla nyanser. Det var en fröjd för ögat att se dem dansa. Dessutom skulle han få vara med alla män på en rökritual som brukade hållas i farfar Avans hydda. Något han såg framemot med skräckblandad förtjusning. Det skulle bli spännande för det var första gången för honom. Det var bara tillåtet för tatuerade att utföra och närvara vid den ritualen, då de rökte och tillkallade andarna.

övning 325 falla

Faller du så faller jag sa han flämtande till henne. Hon höll sig krampaktigt fast.
Falla var något hon inte ville göra. Det skulle göra fruktansvärt ont. Hur skulle hon då kunna ta sig upp igen?Hon känner hur hon håller på att tappa greppet. Det var det värsta som kunde hända just nu. Speciellt när han var som han var.
Hennes händer började bli våta och fuktiga och hon fick verkligen kämpa för att inte glida. Han putte till henne lite lätt. Hon skrek till. Det var så mycket som stod på spel nu. Hennes hjärta började slå hårdare och hårdare. Hon kände hans handhämtning bakom sig. Plötsligt kände hon hur hon tappade greppet och föll ner för sängen med honom ovanpå sig. De omfamnade varann och han viskade i hennes öra att nu föll vi pladask för varann.

övning 324 om att fly!

Igår var jag trött och öm i hela kroppen efter en stressig dag. Jag känner allt för så väl igen tecknen på mental stress. Det börjar med huvudvärk som sprider sig till axlar för att sedan vandra neråt i kroppen. Man blir stel som en pinne precis som om man hade träningsvärk och huvudet mal och spinner som en spinn rock. Var finns off knappen?

Efter välbehövda 11 timmars sömn och en skön promenad med hunden. Känns det som jag fortfarande inte riktigt vaknat.

Den onde sätter sig på min vänstra axel och skriker i mitt öra
du måste..måste..måste göra,städa tvätta,diska handla, passa på nu när det är helg.
Den gode kommer till min räddning och sätter sig på min högra axel och viskar ömt.
Känn efter nu. Du har värk i hela kroppen. Du är trött. Vila och samla krafter när du har chans.
Den onde kontrar genast med att skrika ännu högre
Om du inte gör det nu när skall du då göra det. Vila efter du gjort allt. Vad sjutton är det med dig.
Det känns som jag skall kvävas.Nu har ångesten kommit till halsgropen och tar över och mullrar att jag är bara lat. Jag orkar inte mer. Jag rusar in i sängen och flyr in i sömnen dimma.

övning 323 något klibbigt

Huank vaknade entusiastiskt av att tuppen gol med klar och ren stämma! Det var fortfarande mörkt ute som alltid så här dags på morgonen. Elden sprakade lite trött. Men hans mor var redan vaken och la lite kvistar för att uppliva den döende brasan. I ena hörnet låg hans syskon halvt om halvt vakna. Det kunde man höra på de hostningar som kom när mor la på ved och blåste igång elden. Det var lite små kyligt men snart skulle hyddan vara varm och alla skulle få något varmt att dricka.

I dag skulle det ske något stort i Huanks liv. Han skulle få sin första tatuering av en Aubergineblomma. Precis som som alla andra unga män får i hans by. Hans far hade jätte många tatueringar, men det var inte konstigt för han hade ju varit med om många äventyr. För varje äventyr fick man en ny tatuering och blev finare och finare.
Huank hade väntat på denna dagen så länge. Han visste att det var smärtsamt men skulle bära sin tatuering med stolthet. Dessutom såg han mycket framemot att hans far och han skulle ge sig ut ensamma i djungeln för att hämta honung och andra godsaker till alla i byn. Det är extra spännande för det är enda gången far och son är ensamma på eget äventyr.
Alla i byn skulle uppskatta godsakerna de kom hem med det visste han. Honungskakor var det godaste han visste. Det gjorde inget att det var klibbigt och lockade till sig diverse insekter som också ville ha sig ett smakprov. Det fick de så gärna när det var fest.

Nu gav mamma honom varmt te. Nu kunde den spännande dagen börja för Huank.

Övning 322 Smultronstället

Smultronställen kan man hitta lite varstans. Men de brukar ligga lite avsides i naturen och de brukar vara ”hemliga”. Precis så var det med hennes smultronställe. Det låg i en vacker glänta inne i skogen. Dit brukade hon ta med en filt och en termos med te, och bara ligga och titta på himlen och molnen som svävade förbi. Träden om kring mig växte som i en cirkel. Underbart var att höra lövens rasslande som om de tala till henne. Det var helt underbart ställe att gå till när man behövde varva ner och bara få vara.

Redan som liten flicka hade hon varit här men då med sina vänner. Här kunde de leka ostört, utan att de vuxna störde sig på det.
Ibland gjorde de bondgårdar av kvistar och andra fynd de hittade här. Kottar var utmärkta att göra olika djur av.
En lek hon särskilt mindes var när en av pojkarna ville leka sjörövare.
Då var gräsplätten havet och alla träd var master på skeppen.
Vi klättrade upp i träden och spanade efter skepp vi kunde kapa. Vi brukade dela upp oss så att några var pirater och andra handelsfarande.
Gräsplätten kunde plötsligt förvandlas från hav till värsta slag fältet.
Vilken härlig oskyldig tid det hade varit.

Gräsplätten hade även fungerat som en bädd. För det var här hon hade haft sin första sexuella upplevelse med pojken som ville leka sjörövare. Det hade skett efter diskot de hade haft på fritidsgården. Båda hade även debuterat i drickandets konst, och druckit mellanöl för första gången. De hade fnittrat och vinglat in till sin lilla glänta. Det hade skett snabbt halvt påklädda. Ingen av de hade riktigt förstått vad de skulle tycka om det. Men nu hade de gjort det och det tyckte de var bra för alla andra hade ju också gjort det.

Hon hällde upp en kopp roibos te från sin termos. Suckade förnöjsamt när hon tog sig för magen och kände de små fötterna sparka.
Tänk om alla barn ficka ha ett sådant här smultronställe tänkte hon med ett leende på läpparna. När hon packade ihop sina saker för att bege sig hem till sin sjörövare.

Övning 321 Själ, skäl och stjäl

Man kunde höra regnets smatter på fönstret. Som små irriterande trumslag som om de ville fånga hans uppmärksamhet. I taket hängde en lampa som gav ifrån sig ett bländande vitt sken. Likt en spotligt riktad rakt på honom. Ljuden utanför dörren kom från hans vänner som pratade och skrattade, men det lät mest som olika starka ekon.

Dominic stod mitt i rummet utan att varken se eller höra något av detta, djupt försjunken i sina tankar. Armarna hängde tungt vid hans sidor. Ändå var hans muskulösa axlar spända. Små svettpärlor sipprade långsamt fram på hans panna. Hans annars brunbrända kropp var nu blek och grå.
Han hade ett svårt beslut att fatta om det ens gick, men var väl medveten om att han stod vid ett vägskäl i livet. Han var så trött på allt det gamla nu. Det var som allt han gjort i sitt liv bara var repriser av vad han gjort tidigare. Skulle han våga bryta detta nu? Han var ju inte precis gammal, nyssfyllda 37, men det kändes som om själen var mycket mycket äldre. Gick det att lämna allt bara så där? Var det ens värt ett försök? Vad skulle hända om han gjorde ett försök, eller inte gjorde det? Allt detta och mycket mer snurrade i hans huvud där han stod.

Dominic väcktes hastigt upp ur sina tankar när Gustav en av hans vänner kom in i rummet och frågade om han ville vara med på en andra runda poker. Vännen frågade leende hur han kunde svettas i det kalla rummet. Gustav var en av hans mest observanta vänner. Det hade Dominic förstått redan när de lärde känna varandra för 5år sedan.
De båda vännerna gick ut till de andra i det angränsande rummet och började spela poker. Dominick började så smått tina upp från sina dystra tankar, och njuta av vännernas värme och skratt. Så småning om var det dags att bryta upp och var och en gå till sitt.

När Dominick la sig i sin säng så kom tankarna tillbaka. Tankarna stjäl hans välbehövda nattsömn allt som oftast nu. Han började tänka på sin älskade Ellen. De hade alltid varit som två tvillingsjälar. Fanns det någon framtid för de? Hon hade alltid stått vid hans sida i vått och torrt. Kanske var han rent av tvungen att bryta med henne också nu. De hade alldeles för mycket gemensamt. Han hade pratat med henne i eftermiddags och hon hade varit så glad att de snart skulle ses. Tankarna vandrade vidare i Dominics huvud. Hur många själar kommer han att såra om han byter väg nu? Än värre var om han kunde byta väg när tankarna på de själar han stulit eller krossat tidigare gjorde sig påminda hela tiden. Men nu var det bara 2 dagar kvar tills han skulle friges, och då måste beslutet vara taget. Tänkte han till sist innan han somnade i sin kalla cell.

Övning 320 Banan

Solen gassar över mig och det är olidligt hett. Det är svårt att röra sig när man hänger som packade sillar ihop med sina syskon. Det är trångt och svettigt.
Jag vet att när solen börjar gå ner så kommer vi att få ducha av oss dagens värme och damm. Det är bästa tiden på dygnet, så svalkande och skönt. Ibland kan hända att vi får en dusch på dagen också. Den är inte speciellt angenäm. För den luktar illa och klibbar sig fast på hela kroppen. Man fastnar ännu mer i varandra, och det känns ännu trängre.

När jag nu hänger här och dinglar i en klase med mina syskon, brukar jag fundera på vad som kommer att ske härnäst. Jag har växt rejält sista tiden men är fortfarande grön. Alla vi bananer är gröna i unga år. Vi ändrar färg efter ålder. Finast är vi när vi når medelåldern, tycker jag. Då är vi gyllengula och lyser som självaste solen på dagen. Därefter brukar ålderstecknen komma på oss.Små små bruna fläckar som växer sig större och större tills vi är helt mörkbruna. Inuti känns det som om man är helt mjuk och kletig, har jag hört. Det kan inte vara en angenäm känsla.
Ibland händer det att vissa av våra grannar blir bortfraktade. Jag har alltid undrat varför människorna gör på detta sätt. Vad är det för mening att ta oss ynglingar från våra stammar. Det är ju därifrån vi får vår näring och kan växa til oss. Undra just vart de för dem? Vad skall de göra med dem? Men vissa får vara kvar längre tid. Detta är ett mysterium som ingen av oss har löst ännu. Fast det är något vi syskon ofta diskuterar.

När jag som bäst funderar på allt detta så ser jag en grupp människor komma emot oss.
Plötsligt rycker någon tag i oss och lossar oss med ett smärtsamt ryck från vår stam. Det gör fruktansvärt ont och känns som om all vär livsgnista dör. Vi kastas upp på en maskin som för oss in i en byggnad. Vi tippas upp på en bana som rör sig sakta framåt. Detta känns verkligen inte trevligt. Tack och lov är jag inte ensam utan har mina syskon bredvid mig. Lika plötsligt som vi lossnade från vår stam, lika plötsligt fick vi nu en kall dusch över oss. Detta kändes jätte skönt.Underbart att att få av sig det mesta av det klibbiga på kroppen.Det som hände där efter var verkligen ingen trevlig upplevelse. Vi paketerades i en låda med en massa andra klasar av syskon som vi aldrig träffat förut. Både under och över oss låg de. Sedan kom det värsta av allt det var ett plast täcke som lades över oss alla. Sedan blev det helt mörkt.