I spegeln…

Marita var så glad när hon äntligen lyckats ta sig hem med sitt stora otympliga paket. På grund av sitt ömtåliga skick var det väldigt väl inslaget. Vilket var bra för det sista hon ville var att den skulle få någon deffekt på väg hem. Det hade hon aldrig kunnat förlåta sig själv efter att ha sparat så länge för att till sist bli ägare till denna dyrgrip.Detta var det dyraste hon någonsin köpt.

I paketet fanns en antik spegel i nästintill helkroppsformat. Förmodligen hade den varit avsedd som helkroppsspegel eftersom människorna kanske var något kortare på den tiden den tillverkades, trodde hon. Den stod på ett välsvarvat stativ av blänkande mörkt träslag. Hon hade aldrig förr varit särskilt intresserad av vare sig speglar eller antikviteter. Hon mindes väl den dagen hon hade gått förbi affären som sålt den. Marita hade fått en ingivlese att hon bara måste in i den affären. Det hade varit som om någon oemotståndlig kraft hade dragit in henne i affären och fram till spegeln. Hon hade förälskat sig i den redan första gången hon såg den. Efter den dagen hade hon inte kunnat tänka på annat än hur hon skulle få råd att köpa den. Nu var den äntligen hennes.

Hon hade burit in den i vardagsrummet och började packa upp den med darrande händer. Försiktigt hade hon löst upp knutarna på snörena som var virade runt om för att hålla det bruna tjocka pappret på plats. Under pappret hade butiksägaren slått in spegeln i bubbelplast. Vilket väckte härliga minnen till liv när hon och hennes vänner som barn hade kivats om att trycka sönder flest bubblor. Marita log för sig själv när hon stod där med bubbelplasten i händerna och märkte att det var precis samma känsla som infann sig då som nu när hon tryckte sönder några av de små luft kuddarna. Hon la plasten ifrån sig. Hon var mer spänd att få se hur spegeln skulle ta sig ut bland hennes i övrigt enkla möblemang. Förmodligen skulle den bli ett lyft för hela rummet. Precis som hon hade trott så var placeringen av spegeln i rummet perfekt. Den var som ett riktigt smycke.

Marita gick till köket för att hämta fönsterputs och en trasa för att torka av spegeln med. Den hade ju trots allt stått i affären ett bra tag, och var full av små fingeravtryck.Marita började med att damma av ramen och stativet så det blänkte än mer än förut. Därefter började hon putsa det lätt gulnande glaset försiktigt. Ett märkligt knarrande ljud kom från spegeln när hon putsade den. Hon trodde att det kanske var gängorna i stativet som lät. Så hon vippade lite lätt på spegeln men då var den var helt tyst.När hon började putsa glaset igen så började det märkliga ljudet åter, som en gnisslig klagosång. Hon funderade inte mer på det utan fortsatte putsa uppifrån i vågräta rörelser från sida till sida. Ljudet blev allt mer påtagligt efter vart som hon arbetade sig neråt på spegeln. Hon blev lite fnissig och hade svårt att hålla sig för skratt. Vad var detta? Så fort hon lyfte trasan från glaset slutade ljudet, för att där efter ta i med samma volym som innan när hon började putsa igen. Ju mer hon putsade ju svårare hade hon att hålla sig för skratt. Hon provade med att putsa längst upp igen, och mycket riktigt ljudet var väldigt svagt. Däremot när hon prövade att putsa längst ner på spegeln så lät det ingenting alls. Marita stod där och putsade, fnissade och skrattade för sig själv om vart annat. Tårarna kom rinnande av allt skratt, förmodligen blandades maskaran ut till en sörja oc rann ner för hennes kinder. Hon hade kommit halvvägs när hon för första gången tittade in i spegeln för att torka bort det värsta. Hon hade varit så inne i putsandet och de märkliga ljuden så hon hade inte brytt sig om att ta sig en titt. Men nu var hon tvungen för att torka bort sminket.

Men det var inte sin egen spegelbild hon såg där framför sig. Eller jo på sätt och vis, det var hon Marita, men hon såg ut och var klädd som en av glädjeflickorna som man brukar se på barerna i västernfilmer. Hon hade en väl urringad klänning i lila och svart som var åtsnörpt i midjan och en lång fjäderboa runt halsen. Dessutom så var det bara den putsade delen som hon såg ut så på. Från midjan och ner hade hon sina slitna jeans. Först blev hon helt stum sedan började hon skratta än mer intensivt och kunde se hur maskaran rann ner på sitt väl sminkade ansikte. Nu var saken den att hon inte var särskilt välsminkad egentligen utan hade bara maskara på sig. Men spegelbilden visade något helt annat. Mycket rouge och mörkrött läppstift som gjorde att hennes läppar putade ut på ett märkligt sätt. Hennes ögon var prydda av ett par gigantiskt långa lösögonfransar och färggrann ögonskugga som framhävde hennes blå ögon på ett märkligt sätt. Frisyren var inte heller den samma. Normalt sett hade hon kort rött rakt hår. Spegeln visade att det röda håret var långt lockigt och slarvigt uppsatt och några bångstyriga korkskruvar hade letade sig ut efter sidorna av hennes ansikte och nacke. När Marita kommit så pass till sans och kunde fortsätta sitt putsande så kom allt mer av glädjeflickans vida långa klänning fram och jeansen försvann helt. Det gick mycket långsamt för hon vek sig av skratt gång på gång. Vad var detta för spegel? Hon började att göra grimaser där hon stod och mycket riktigt gjorde spegelbilden precis samma som henne. Hon prövade även med att backa från spegeln för att se om denna märkliga bild försvann. Men det gjorde den inte. Allt annat i rummet såg ut som det brukar det var bara Marita som var förändrad.

Marita ringde till sin väninna Anne och berättade om den märkliga spegeln. Anne kom genast dit för att ta sig en titt. Men vad som sedan hände var att när Anne stod framför spegeln såg hon ut precis som Anne alltid brukar göra. Hon förändrades inte det minsta. Men Marita förblev västernflickan. De ställde sig även bredvid varandra men det var fortfarande bara Marita som såg annorlunda ut. Anne försökte även hon att putsa fram en ny spegelbild. Men spegeln varken knorrade eller tog fram en annan bild av henne. Väninnorna skrattade hjärtligt åt denna märkliga spegel.

Det hade gått några dagar och Marita hade börjat vänja sig vid västernflickan i spegeln.En dag när marita gick förbi såg att den såg tallig ut som om det fanns en massa fingeravtryck på den, vilket inte kunde vara fallet för hon bodde ensam. Hon började torka av spegeln på samma vis som innan även denna gång lät spegeln på samma sätt som första gången, den knarrade pep och gnällde sin klagosång. När hon hade kommit en bit på väg såg hon att spegelbilden hade ändrat sig. Det var fortfarande hon Marita i spegeln, men varken som hon såg ut idag eller som tagen ur en västernfilm. Denna gången såg Marita ut som man såg ut på 1960talet. Håret var rakt och axellångt med en påtvingad utåtsvängd böj längst ner. Luggen hölls stramt tillbaka av ett brett glänsande rött hårband som var knutet under håret i nacken. Även nu var ögonen prydda av lösögonfransar och ögonenslinjer var omringade av en tydlig eyelinerlinje både över och under ögat och massor av ögonskugga. Läpparna hade läppstift i en ljus nyans. Förmodligen för att framhäva ögonen än mer. På sig hade hon en rak ärmlös och på tok för kort röd klänning.

Ju längre tiden gick förstod Marita att var gång hon putsade bort de återkommande fingeravtrycken så antog hon en ny stil och utseende. De två senaste var som en 70tals hippie och den andra en variant av Cleopatra. Men hon hade inte förstått varför denna spegel betedde sig så märkligt. Vad var det med denna spegel? Var det något den ville tala om med sin gnälliga sång och föränderliga spegelbild?