Övning 321 Själ, skäl och stjäl

Man kunde höra regnets smatter på fönstret. Som små irriterande trumslag som om de ville fånga hans uppmärksamhet. I taket hängde en lampa som gav ifrån sig ett bländande vitt sken. Likt en spotligt riktad rakt på honom. Ljuden utanför dörren kom från hans vänner som pratade och skrattade, men det lät mest som olika starka ekon.

Dominic stod mitt i rummet utan att varken se eller höra något av detta, djupt försjunken i sina tankar. Armarna hängde tungt vid hans sidor. Ändå var hans muskulösa axlar spända. Små svettpärlor sipprade långsamt fram på hans panna. Hans annars brunbrända kropp var nu blek och grå.
Han hade ett svårt beslut att fatta om det ens gick, men var väl medveten om att han stod vid ett vägskäl i livet. Han var så trött på allt det gamla nu. Det var som allt han gjort i sitt liv bara var repriser av vad han gjort tidigare. Skulle han våga bryta detta nu? Han var ju inte precis gammal, nyssfyllda 37, men det kändes som om själen var mycket mycket äldre. Gick det att lämna allt bara så där? Var det ens värt ett försök? Vad skulle hända om han gjorde ett försök, eller inte gjorde det? Allt detta och mycket mer snurrade i hans huvud där han stod.

Dominic väcktes hastigt upp ur sina tankar när Gustav en av hans vänner kom in i rummet och frågade om han ville vara med på en andra runda poker. Vännen frågade leende hur han kunde svettas i det kalla rummet. Gustav var en av hans mest observanta vänner. Det hade Dominic förstått redan när de lärde känna varandra för 5år sedan.
De båda vännerna gick ut till de andra i det angränsande rummet och började spela poker. Dominick började så smått tina upp från sina dystra tankar, och njuta av vännernas värme och skratt. Så småning om var det dags att bryta upp och var och en gå till sitt.

När Dominick la sig i sin säng så kom tankarna tillbaka. Tankarna stjäl hans välbehövda nattsömn allt som oftast nu. Han började tänka på sin älskade Ellen. De hade alltid varit som två tvillingsjälar. Fanns det någon framtid för de? Hon hade alltid stått vid hans sida i vått och torrt. Kanske var han rent av tvungen att bryta med henne också nu. De hade alldeles för mycket gemensamt. Han hade pratat med henne i eftermiddags och hon hade varit så glad att de snart skulle ses. Tankarna vandrade vidare i Dominics huvud. Hur många själar kommer han att såra om han byter väg nu? Än värre var om han kunde byta väg när tankarna på de själar han stulit eller krossat tidigare gjorde sig påminda hela tiden. Men nu var det bara 2 dagar kvar tills han skulle friges, och då måste beslutet vara taget. Tänkte han till sist innan han somnade i sin kalla cell.