övning 331 Ett avbrott i vardagsbestyren.
När det är höst gäller det att röja och rensa och städa. Då är det extra mycket att göra. Alla löv måste bort och komposteras. Mossa, svamp, nötter och bär måste plockas. Det skall saftas mosas och torkas. I och för sig så var det väl inte mindre att göra de andra årstiderna, men man kunde känna att det fanns en viss sorgsen spänning i luften. Sorgsen för att sommaren med dess värme och rika grönska går i vila, glädje för den kommande vintern med snö och alla festligheter. Både stora och små måste hjälpa till så att allt skulle hinna bli klart i tid. Det kunde bli lite extra jobb med de små som mest vill leka och busa.
En tidig morgon när dagg dropparna låg som små silver pärlor på marken, och det doftade ljuvligt av gran, svamp och mossa. Morgonsolens strålar letade sig försiktigt fram mellan trädens grenarna och gav ifrån sig ett vackert skimmer. Den lilla bäcken porlade en fin sång när den försökte ta sig fram mellan de löv och grenar som hade trillat ner i den. Jag mådde riktigt bra när jag gav mig ut med min lilla svampkorg. Det var härligt att veta att jag hade en stund helt för mig själv, innan alla andra var på benen och färdiga för dagens arbete.
Jag gick min runda och plockade de svampar som som var stora nog att plockas. När jag skulle bege mig hemåt igen beslöt jag mig för att ta en annan väg än den jag brukar, för att få lite extra tid att njuta av lugnet i skogen.
Plötsligt fick jag syn på något stort och blått som blänkte som en vägg lite längre bort på stigen. Min nyfikenhet fick mig att skynda på mina steg. Jag har alltid varit väldigt nyfiken av mig. Det var en konstig tingest. Hårt var det och stort, mycket större än mig. Jag var inte långt hemifrån och vid detta laget borde alla vara vakna. Så jag ropade så högt jag kunde att alla skulle komma. Efter en liten stund kom alla springande stora som små. De tittade förvånat och nyfiket på den blanka blå väggen som reste sig högt mitt på stigen. Vi beslöt oss för att försöka flytta den, så att den åtminstone inte stod och blockerade stigen. Vi fick verkligen kämpa och knuffa på rejält. Rätt var det var ramlade den stora väggen och blev liggande, nu som en stor fyrkantig kulle istället. Det märkliga var att den hade öppnat sig likt musslorna kan göra. Vi beslöt oss för klättra upp i den. Den var väldigt mjuk inuti och färggrann.
En av de små började dra i ett band som låg över alltihop. Rätt var det var smätte bandet upp med en väldig fart och lilleman flög iväg, likt en fågel som ska fånga sitt byte, ända till bäcken. Som tur var landade han precis vid kanten av bäcken och klarade sig från att trilla i det kalla vattnet. Alla blev förskräckta men började ändå skratta hysteriskt när vi bevittnade lillemans snabba flygtur.
Tack vare lillemans nyfikenhet med bandet, så hade han gjort det möjligt för oss att utforska innehållet i den jättelika musselkullen.
De små hittade några långa smala vi saker som de genast satte på sina små huvuden,några var vita och andra svarta. Återigen fick vi oss ett skratt. Det såg för lustigt ut för det de hade satt på huvudet var betydligt längre än småttingarna var.
Vi fann också något långt och svart och stort som vi lyckades putta ut på stigen. Där rullade det ut och täckte nästan hela stigen. Vi kröp försiktigt in i det. Lite kusligt var det allt för man kunde inte se någonting där inne. Vi insåg snart att gången vi gått in i delade sig i två och beslöt oss för att dela upp oss. Efter en stund såg min grupp dagsljuset framför oss. Vi gick ut från tunneln och döm om min förvåning när jag såg att den andra gruppen kom ut samtidigt ur sin tunnel alldeles bredvid våran dessutom. Vi förstod inte någonting, vad var detta?
Efter ytterligare inspektion av musslans innehåll fann vi liknande tunnlar, fast de tunnlarna var kortare och några var tunnare och mer fladdriga än andra. Gemensamt för de alla var att de hade tre ingångar eller utgångar beroende på hur man såg på saken.. Det var nästan så man kunde se solen genom de tunnaste.
Vi fann mer märkligare saker i jättemusslan. Det var stora, tunga och fyrkantiga saker med stubbig päls i brokiga mönster och färger. Runt om kanterna var det långa tunna svansar som satt fast i små grupper. Men levde gjorde det inte. Det påminde nästan om en gräsmatta, men den doftade unket. Vi beslöt oss för att ta hem en. Det var kämpigt och tungt men vi lyckades till slut när alla hjälpte till. Dessutom bar vi hem några olika sorters tvåvägstunnlar och del av de långa påsliknande sakerna som småttingarna satt på huvudet tidigare.
Vi blev trötta av allt bärande och knuffande och tog en välförtjänt paus.
När vi skulle gå till baka till jättemusslan för att utforska den lite till började marken plötsligt att vibrera. Skakningarna blev allt starkara och kom i jämna intervaller. Vi blev förskräckligt rädda och vände och sprang hem. Ingen av oss vågade titta ut. Vi satt där inne på den färggranna gräsmattan vi nyss släpat dit och bara skakade. Vi kunde känna att golvet vaggade taktfast. Lika plötsligt som det hade startat slutade det. För att övergå till åskliknande muller som kom i vågor. Där efter blev det tyst men snart började marken vibrera och darra igen, fast denna gången avtog dem mer och mer. Tillslut var det över lika plötsligt som det startat. En av de stora vågade kika ut lite försiktigt. Vi andra följde snart efter, när han hade försäkrat oss om att det inte fanns något farligt där ute.
Vi sprang till stigen där vi hade funnit vår underliga jättemussla. Men den var försvunnen. Som bortblåst med vinden. Det enda som fanns kvar av den var en av de långa svarta påsarna, som låg som ett tak över ett blåbärsris lite längre bort. Ingen av oss förstod vad som hade hänt eller vart den stora musslan hade tagit vägen. Vi hade iallafall fått en del märkliga skatter och ett underligt avbrott i vardagsbestyren. Det händer inte ofta i trollens liv.
